att tälta tillsammans med 25 minusgrader

att tälta tillsammans

med 25 minusgrader

"När man tycker frigoliten på utedass värmer är det kallt på riktigt"

 

 

 

(För mobilanvändare som endast ser liten bild i flödet,

tryck på bild för större storlek)

Innan vinterturen kretsade de största osäkerheterna kring säkerheten i terrängen, i området i, och omkring Hemavan. Bara ett par dagar innan vi skulle bege oss ut kunde gick det läsa i lokalposten om en lavin som gått och samtidigt polisens avrådan att bege sig ut utanför pistade områden. Visst hade några väderleksrapporter sagt att det kunde bli kallt, men de rapporterna gick mot allt mildrare temperaturer.

 

Efter en lovande och motiverande briefing kvällen innan var vi många som kände oss riktigt laddade för att ge sig ut. Den inställningen fick sig dock en liten törn redan morgonen efteråt.

 

Tisdag 12 mars, 2013. Uppstigning 07:00. Det räckte med de trettiotal meter vi hade från vår lägga till byggnaden där frukosten serverades, för att tappa lite mod inför turen. På grund av den starka vinden, yrde snön ner från taken och letade sig innanför kragar och glasögon. Med de kallgrader som börjat öka i antal kunde man inte annat än börja fundera på hur denna tur skulle bli.

 

 

Men den värsta vinden så långt lugnade ner sig. Strax efter nio var vi redo för att byta vandrarhemmet mot tältplatser ute på fjället. Med ”vi” syftar jag till oss idrottslärarstudenter som i utbildningen genomgår två resor till Hemavan för vinterutbildning. Den första genomfördes samma tid året innan då fokus låg på en kortare ennattstur med bivackvistelse. Förutom turerna vi gör får vi också utbildning i utförsåkning. I år var vi 13 studenter som fick handledning av två ledare.

 

 

Vid 09:20 samlades vi vid Centrumliften som skulle agera hjälpryttare första biten upp på fjället. Den avlöstes sedan av en annan lift som tog oss upp i sengångartempo, för ännu en del av fjället. Därifrån var det vi mot fjället. Första biten präglades av stark vind över många, många vallar av drivsnö. För de som hade skidglasögon att tillgå fanns egentligen inget val än att använda dem. Solen sken och allt kändes fortfarande ganska bra. Efter uppskattningsvis en kilometer på skidor stannades det upp för att förbereda sig inför lutningen uppför som skulle fortsätta dagen ut. Stighudar på för de flesta.

 

 

I den samlade grupp som denna dag begav sig ut, var vi uppdelade i flera mindre färdgrupper. Vår färdgrupp bestod av tre personer. Vi hade valt att göra den här turen med en pulka där vi kunde lägga vår mest skrymmande packning. Apropå packningen. Som fotograf kan man gärna inte under några som helst förhållanden låta kameraväskan ligga hemma. Så med en större ryggsäck på ryggen, hängde jag även en mindre säck på magen. För att undvika trassel mellan armar och axelremmar lät jag den endast sitta runt midjan.

 

Efter det kortare stoppet hamnade vår grupp lite på efterkälken. Men med de andra längre fram i horisonten fick vi bakom en perfekt chans till att uppleva fjällmiljöns storhet tack vare perspektivet mellan turåkarna och de intilliggande fjälltopparna. När man är ute såhär är det lätt att tappa uppfattningen av hur stort allt omkring en är, det visar sig inte minst när man flera gånger får känslan av att man inte rör sig framåt, då man aldrig tycks passera nästa fjälltopp. En vit vägg är inget att förlita sig på när man ska bedöma avstånd och storlek. Turen gick såhär dags genom passet vid Mörtsbäcken.

 

 

En bit upp efter bäcken blev det lunchstopp. Solen värmde och vinden var inte särskilt påfrestande även om man gärna undvek att blotta händerna allt för länge. Pulversoppa med couscous blandades med lunchpaketet man gjort vid frukost. Efter ytterligare en bit i ständigt stigande (och vackert!) landskap hade det blivit min tur att dra pulkan. Inte långt därefter nådde vi fram till dagens stora utmaning så långt, en backe som säkerligen skulle kunna klassas som röd i de flesta skidorterna. Där kom jag dragandes på pulkan. Jag behöver antagligen inte tala om hur trött jag var när den bestigits i två etapper, men särskilt pigg var jag inte… Kort efter den stigningen nådde vi turens högsta punkt på drygt 1100 meters höjd över havsnivån.

 

 

Med hela dagens stigning i benen var vi framme vid spurten, en lätt avslutning med en del nedför. Men mycket mer än en kilometer fick vi inte njuta av detta innan platsen för första nattens tältplats dök fram bakom en sluttning med en mäktig fjällvärld i bakgrunden belyst av ett rödaktigt solsken. Jag vill minnas att jag tyckte det var skönt att vara framme, men det skulle jag snart få ångra, för när man förflyttar sig på skidorna håller man i alla fall värmen uppe relativt lätt. Nere i dalen där tälten slogs upp (efter en del bekymmer med frusna tältpinnar) fick vi ganska omgående uppleva den stränga kylans antågande. Andreas i den stora gruppen, tycker jag beskrev känslan av detta på ett utmärkt sätt med att dra parallellen till filmen The Day After Tomorrow där allt fryser på bara några sekunder i stormens öga. När solen försvann bakom fjällen började en slitsam och evig kamp mot en allt påfrestande kyla, med uppskattningsvis minus 25 grader under första kvällens läger (källa: Hannas näsa som vid 24-25 minus blir vit). Från den stunden höll man sig i ständig rörelse under resten av turens vakna timmar. Att hela tiden behöva arbeta för att behålla så mycket värme som möjligt har inte varit lätt i huvudtaget. När man omsluts av en så genomträngande kyla ute i en avlägsen fjällmiljö är det många hjärnceller som packar ihop och går i ide, vem vill inte göra det? Man tappar mycket av det logiska tänket som annars kommer automatiskt. Det gör att allt man gör tar längre tid än vad det skulle behöva göra annars. Det visade sig inte minst när jag valde att byta mina fuktiga färdkläder till torra kläder, att göra det smidigt var bara att glömma. Inte nog med att man ständigt valde plagg i fel ordning fick man också kämpa mot stelfrusna fingrar.

 

Första kvällen fick jag, bland många andra, verkligen slita med ett vacklande mentalt tillstånd som många gånger skrek efter vit flagg. Detta berodde till stor del av att jag gått på lite väl hårt uppför den tidigare branten som då bränt en för stor andel av den energi som fanns att tillgå. Jag hade innan turen misslyckats med min energiuppladdning då, ja, en del av maten valt att springa ut bakvägen lite för snabbt inpå middagen som intogs dagen innan. En annars fantastisk buffémeny på Hemavan fjällcenter fick där dåliga poäng av domarna. Tack och lov för att jag åtminstone lyckades med vätskeuppladdningen.

 

I kylan frös verkligen allt, från dragkedjor till tandkräm och mjukost som annars skulle smakat gott till frukost. När man drog av sig sina tumvantar dröjde det vid värsta fall inte mer än kanske 5, sekunder, innan smärtan tvingade på dem igen.

Jag tackar främst Annika i min färd-, mat- och tältgrupp för en bred kunskap som skapade en trygghet och ett lugn som kunde mildra den annars kaotiska känsla man slagits med i den stränga kylan. Hon visade bland annat på en mycket användbar, utgrävd köksavdelning som förenklade matlagandet, framför allt ergonomiskt. Ja just ja, att välja rätt resebestick för en så’n här tur kan ju kännas som en sekundär prioritering. Av någon anledning valde jag bort min spork i plast för mina små bestick i metall. Kom man inte ihåg att lägga de i fickan för upptining innan måltiderna resulterade det i att läpparna frös fast i dem och på grund av bristen av det logiska tänkandet fick jag allt för många gånger känna mig som Kaspar i Nudådalen när han besöker lanthandeln.

 

Innan det blev sängdags tog de allra flesta en tur i den upptrampade slingan för att få krypa ner i sovsäcken med någon som helst värme. Det blev tidig kväll där de första gömde sig i sitt tält redan innan sju. Jag tackar min varma sovsäck för att jag i alla fall fick två varma nätter i tältet och vågar knappt tänka hur jag mått utan de timmar sömn jag trots allt fick. Jag som annars brukar vara väldigt noga med mina linser vid sängdags gick ifrån det helt och hållet och lät de sitta kvar, att ta ur linserna för natten kom inte på frågan i kylan helt enkelt. Första natten bjöd inte bara på en sträng kyla utan ville gärna också höras med sin starka vind. Jag som fick platsen i mitten av tältet fick också mittlinan som går uppe vid tältduken. Varje gång vinden tog i fick jag en litet snöfall ner i ansiktet efter den kondens som blivit i tältet. Andra i gruppen påstår att det inte bara var vinden som ville höras utan även ett annat läte från den i mitten av vårt tält, men jag hävdar bestämt motsatsen till bevis läggs fram. För övrigt rekommenderar jag inte kramp i benen mitt under natten, i ett tält insvept av en sovsäck. Trots allt detta vaknade jag nog inte mer är 8, 10 gånger under natten vilket tydligen gjorde att jag sovit minst dåligt.

 

Onsdag 13 mars. I vårt tält vaknade vi av de övriga som båda dagarna var uppe före oss. Att vakna för en ny dag gav en bitterljuv känsla. Samtidigt som man såg fram emot att få göra en etapp till blev man också genast påmind om kylan. Bara känslan av att stoppa ner fötterna i frusna skor, för att sedan knyta dem så gott det går med stelfrusna snören kräver en viss överlevnadsinstinkt. Väl påklädd igen var det tillbaka till samma slit som innan läggdags, ett ständigt rörande på diverse lemmar om man ville hålla kvar chansen att få med sig dem i ursprungligt skick vägen hem igen.

 

 

Första delen av andra dagens etapp gick längsefter en brant bergvägg i mulet väder med något begränsad sikt. Molnigheten begränsade också den värsta kylan. Förutom ett par isiga nedförsbackar som vållade problem med pulkan var det lättåkt. En värre brant, någon kilometer ifrån Renvaktarstugan där dagens lunch skulle intas, blev dock en allt för stor utmaning. Hanna, som såhär långt dragit pulkan, kunde inte göra mycket åt värsta branten och föll. I arbetet efteråt för att kunna starta om lyckades en av mina stighudar slita sig. Därför valde jag att dra av stighuden även på den andra skidan för att få samma glid på båda sidor. Att åka i en brant utförsbacke utan stighudar, med isigt underlag och två ryggsäckar är inte lätt på något sätt. Ner tar man sig ju alltid brukar man säga och det blev inget undantag den här gången, men jag hamnade på rejäl efterkälke och utan stighudar fick axlarna slita jackan av sig för att kompensera benens slit för praktiskt taget ingenting, där ett skidglid framåt snabbt reducerades till hälften på det isiga underlaget.

 

Nästan framme vid Renvaktarstugan.

I bakgrunden ses Norra Sytertoppen som är Västerbottens läns högsta punkt med sina 1768 m.ö.h

 

I den annars kalla Renvaktarstugan hade de redan anlända grupperna tänt i den lilla spisen och börjat jobba upp lite värme i det lilla utrymmet. Dagens lunch bytte couscous mot nudlar i soppan. Hannas hembakade piroger värmdes först på spisen och värmde sedan oss. Annikas efterrätt bestående av en godisliknande blåbärs- och hallonpaj höll dock på att fastna i halsen av turens härligaste skratt. Det kom efter Rasmus erkännande och uppvisade av det han var mest nöjd med under turen, att plocka med sig sylt i en glasburk, som mest liknande en rosaröd isbit. Om det säger mer om min humor eller den här turen låter jag dock vara osagt.

 

Lagom till det återigen var dags att knäppa på sig skidorna och slänga på sig ryggsäckarna sprack molnen upp och hela märktiga Syterskalet blev synligt och levde upp till de tidigare förhoppningarna. Solen gömde sig dock än så länge bakom den södra väggen av passet. Eftermiddagens etapp bestod till största delen av lätt åkning på mer eller mindre platt terräng. Men med slutkörda axlar och utan mina stighudar blev även den här delen av turen en uppförsbacke. Den riktigt sköna känslan fick jag inte uppleva förrän vi nådde fram till Viterskalet och fick möta solen med Viterskalsstugan i horisonten, som var denna dags slutmål.

 

Vid Viterskalsstugan fick vi tillgång till utedass och ett mindre utrymme för att kunna byta om i total avsaknad av den stränga kylan. Det finns säkert de som läser det här och tänker att 20 grader kallt har vi i norrland flera gånger om året och visst stämmer det. Men när vi kommer i kontakt med det, är det ofta under en kortare stund och hela tiden i närhet till värme. Ute på fjället handlar det om något helt annat. När man tycker frigoliten på utedass värmer är det kallt på riktigt.

 

Efter ännu ett tältplatstramp för att skapa en stadig grund till slå upp ett tält på, fortsatt vi i liknande arbetsflöde med att slå upp tält, all grävning för vinddämpande mur och andra praktiska tillhåll. När även dagens middag var intagen blev vi inbjudna till den riktiga värmen hos de två stugvärdarna som bjöd på varm saft och erfarenheter från deras arbete på fjället. Varm saft har sällan varit så god och värmen i stugan har minst lika sällan värmt så gott som då. Den här kvällen fick vi också säkra besked om att termometern visade 17 minusgrader på utsidan av stugan.

 

När vi försökt dra ut på besöket i stugan så långt som verkat vara rimligt blev det ganska logiskt att börja avsluta dagen och krypa ner i sovsäcken för ännu en natt. Stjärnhimlen var galet mäktig tack vare (eller på grund av…) den klara och kylslagna luften när vi även denna kväll somnade tidigt.

 

 

Viktor var en av de som drabbades värst av kylan,

här i Viterskalsstugan för ett tappert försök till att få tillbaka känseln i sina tår

 

Sov inte riktigt lika bra den här natten. Det berodde dock inte på någon kyla utan för att jag lyckades med konststycket att svettas lite i sovsäcken. Antagligen för värmeladdningen i stugan innan. Det var också under den här natten som jag började inse att allt inte stod rätt till med de två tårna längst till vänster på höger fot. För sockerdricka i tårna under en hel natt lär knappast vara särskilt normalt.

 

Förutom ledarna var vi i vårt tält uppe sist igen trots att klockan inte nått sju när vi började röra på oss. Ute ur tältet fick man ett mäktigt välkomnande av solstrålarnas genomträngande av Syterskalet. En av få gånger den här turen drog jag fram min större och mer avancerade kamera för att försöka fånga det imponerande skådespelet. Men lite, lite vind förstärkte kylan och jag valde att behålla tumvantarna på för den här gången. Det var inte lätt men värt det. Istället blev det näsan som fick ta den stora köldsmällen genom att frysa fast på kamerans display under den korta tiden jag tog bilderna. Kylan ville liksom inte ge sig.

 

 

Den här dagen var det min tur att dra pulkan då jag sluppit dagen innan. Men eftersom jag saknade stighudar som ville fästa under skidorna började tankarna gå hur det nu skulle gå. Det hela slutade i alla fall med att jag och Annika skiftade skidor. Sista dagens etapp bestod av en knappt 12 kilometer lång spurt ner till Hemavan, men en värre spurt har jag aldrig tidigare upplevt och hoppas för allt i världen slippa i framtiden. Ryggsäck och pulka hamnade där de skulle så axlarna slapp ta ett lika stort lass som dagen innan, men det skulle ändå visa sig ganska snabbt hur svårt det skulle bli att hänga med i Hannas och Annikas hemlängtantempo. Jag var galet trött i kroppen vid 3 kilometerspassagen, men fick därefter en lektion i hur mycket mer man har i sig även om en till synes maximal trötthet känns omöjlig att bemästra. Visst har jag tidigare varit utpumpad under diverse aktiviteter, men här kändes utmattningen i hela kroppen ända in i benmärgen. Hade jag befunnit mig i en annan situation, med samma fysiska ansträngningsutmattning i kroppen, på en mer human plats hade jag antagligen gett upp där. Pulkan kändes tyngre än någonsin och varje erövrad meter kändes som en lite seger i sig och varje stigning som ett eget berg att bestiga, där några aldrig tycktes ta slut. Skavsåren på hälarna och blåsorna under fötterna kändes allt mer påtagliga men jag intalade mig själv att den smärtan skulle hjälpa mig glömma den enerverande tröttheten. Förutom de svårsovda nätterna hade man nu varit igång med ständig rörelse i två dygn i evig kamp mot en överhängande kyla.

 

Inte heller den sista biten utför i de pistade backarna blev någon vila utan ett oavbrutet balanserande i plogposition för att hålla sig på skidorna med en pulka som gärna velat åka snabbare. Det brände något nöjävligt under fötterna hela vägen ner till första målgången vid centrumhuset i Hemavan. Jag säger första målgången för distansen till boendet var trots allt fortfarande 500 meter. Den gick dock bra. Värre blev det när vi äntligen var tillbaka vid Hemavan Fjällcenter. En löjligt kort entrétrapp med några få trappsteg upp till dörren gjorde även den lite motstånd med den här turen i benen. Men där var vi i mål.

 

Utan kylan skulle jag ha vänt hem med en mycket mer positiv upplevelse. Men nu har jag antagligen istället drabbats av en för stor försiktighet till nästa gång jag tar mig ut på fjället för en vintertur i en av vårt lands vackraste miljöer. Fortfarande en vecka efter hemgången saknade jag känseln i mina tidigare nämnda tår, medan andra saknade känseln i mer eller mindre samtliga, samtidigt som en av personerna blivit ordinerade högläge av fötter i en vecka…

 

 

Alexander Ögren,

alexfoto.se

 

Fotograf Alexander Ögren E-post; alexander@alexfoto.se Telefon; +46 73 023 55 45 Instagram; @alexfotophotography Facebook; alexfoto.se